Mycket har hänt i mitt liv under 1 år nu när jag tänker efter.. För ganska så exakt ett år sedan mådde jag väldigt dåligt och tappade helt enkelt livsgnistan och varje dag kändes hopplös. Jag planerade ingenting då jag försökte ta mig genom en dag i taget. Jag var så kluven med vad jag ville och vad jag kände. Jag har aldrig känt mig riktigt "hemma" i Kalix och har alltid drömt om en större stad. Jag ville aldrig flytta från Umeå och jag ville aldrig säga upp mig från mitt jobb heller. Men eftersom jag lovade R att vi skulle flytta tillbaka när jag var klar så hade jag egentligen inget val. Jag ville ju inte mista R, men samtidigt ville jag inte mista Umeå och mitt jobb och mina fina vänner som jag lärt känna. Det enda som riktigt lockade i Kalix var att komma hem till familjen. Sedan fick jag jobb i Haparanda och stormtrivdes där.
Men någonting kändes ändå inte rätt.. Det var en känsla av att någonting saknades hela tiden och det åt mig från insidan.. Jag och R renoverade upp våran nya lght och den blev riktigt fin och jag var nöjd med den, men det kändes inte riktigt som hemma ändå. Jag vet inte varför men jag kände mig som en främling i någon annans hus. Jag stängde in allt och pratade inte med någon om vad jag kände, tillslut efter flera månaders ångest kom bomben.. Jag och R hade glidit så pass långt ifrån varandra att det inte gick att rädda. Vi skulle ändå försöka innan vi tog det slutgiltiga beslutet, men såhär i efterhand vet jag att vi båda redan gett upp för längesen..
Jag hade för skoj skull sökt en kompletteringskurs i Umeå för att bli lärare, och jag väntade och väntade på att få svar från skolan. Det gick några veckor och visst kom jag in! Jag blev överlycklig och för första gången på länge kände jag att jag visste vad jag ville. Jag ville till Umeå, och stanna där. Men då slog de mig, R ville inte till Umeå. Då blev jag så kluven. Det drog mig ner och jag visste varken in eller ut. Jag gav helt enkelt upp då. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och jag orkade inte bry mig om att äta eller sova riktigt.. Jag tappade bort mig själv helt och jag orkade inte ens gå till jobbet.
Vi båda insåg då att det var slut. Jag blev sjukskriven och fick hjälp för att orka ta mig upp och orka andas. När jag tackade Ja till skolan och jag och R gick ut med att vi separerat så började allting kännas lite bättre. Det var riktigt jobbigt att ta det beslutet men vi båda kom överens om att de var bäst så.
Jag började sakta men säkert att resa mig igen. Utan min lillasyster och mamma hade jag inte suttit här idag, de stöttade mig och var starka när jag själv gett upp. Jag älskar min mamma och min syster så otroligt mycket och jag kan inte med ord beskriva vad dom betyder för mig. Jag tog modet till mig och flyttade så småningom till Umeå och påbörjade min utbildning, varje dag gjorde att allting blev bättre och jag började le igen. Jag fick enormt stöd av mina vänner i Umeå, speciellt min fina och underbara Linnéa <3 När jag kom i en svacka och började känna att det var jobbigt, så fanns hon där. Även i Kalix fanns Hanna <3 Jag har kommit dem väldigt nära och jag vet att de alltid kommer finnas där. Jag kan berätta allt för dem, även när jag börjar må dåligt och allt känns hopplöst. Jag klarade utbildningen och kände mig lycklig och det var som att jag kommit hem. Jag insåg då att jag vill stanna i Umeå. Jag saknar mina vänner och min familj i Kalix, men de kommer alltid finnas en bilresa bort.
Jag har rest mig, och jag har hittat mig själv. Jag vet nu vad jag vill och vilka som står bakom mig på riktigt, de kommer alltid att komma motgångar här i livet, men nu är jag starkare än någonsin och kommer aldrig att låta mig själv nå botten igen. Livet är helt enkelt för underbart och jag behöver ingen pojkvän för att vara hel. Jag stormtrivs i Umeå och varje dag jag vaknar upp så är det med ett leende på läpparna.
Folk får säga vad de vill, de får tro vad de vill och de får tycka vad de vill. De rör mig helt ärligt inte i ryggen nå mer. Jag vet vem jag är nu, och jag är inte rädd för att visa de! Jag skriver det här inlägget eftersom jag känner att jag vill de. Jag hyser inte agg mot någon, och jag ångrar inte min resa eftersom den har gjort mig starkare och har hjälpt mig att stå på två stadiga ben..
